---

---

-

Jag och min syster har växt upp otroligt nära inpå varandra. Vi växte upp i en liten by utanför ett litet samhälle - på landet i ett enorm rött hus med vita knutar (det enda hus jag kallar mitt hem, ni vet, mitt Bjurselehus) varannan vecka med vår pappa, med vår mamma har vi alltid bott i villor med lekstugor och stora trädgårdar.

Varenda dag av våran gemensamma uppväxt har varit ett äventyr.

Att få dela en så nära relation som jag och min syster har haft är nog faktiskt få syskon förunnat. Jag och Linnéa har flyttat nio gånger - alltså har vi sällan haft möjlighet att rota oss och bilda några längre bekantskaper med barn i omgivningen. Vi har alltid haft varandra och trots att vi bara varit vi två har våra fantasier inte vetat några gränser. Allt vi delat har varit magiskt och vi behövde aldrig någon annan än varandra för att skapa den fantastiska fantasivärld vi växt upp i.

.

Människor förändras dock - vår familj (en stor krånglig, uppdelad familj som alla bor i olika delar av staden och turas om att träffa oss så gott det går) mötte motgångar så som depressioner, separationer - massor av tråkigheter som förmodligen drabbar alla familjer mer eller mindre, men inte behöver vara roligt eller enkelt att gå igenom för det. 
Motgångarna skedde förstås lagom tills vi var runt tretton, fjorton, femton sexton - då man i regel är en trasig människa i sin ungdom ändå och de vred och vände i min och min systers självkänslor, vred om våra värderingar, mål, ambitioner och delade på oss - samtidigt som ännu tidigare motgångar fört oss närmre varandra än någonsin. 
.
Jag och Linnéa har av och till behandlat varandra fruktansvärt illa sen, säg 2007. Vi har förrådit varandra, fått varandra att lova saker som är omöjliga att hålla, vi har tagit varandra för givet och av och till har vi inte kunnat prata med varandra för att vi hyst ett så märkligt - men kärleksfullt hat. Vi har varit villiga att offra allt av betydelse för varandra - samtidigt som vi struntat fullständigt i den andres känslor, skämt ut, förödmjukat, medvetet sårat och öppet hånat varandra. 
Ni vet hur man gör. Man säger och gör och kräver så fruktansvärt elaka saker av varandra att ingen har en chans att gå hel ur det. Men jag tror också att de första motgångarna stärkte vår relation så att vi skulle kunna klara nästa svallvåg av skit och motgång - även om det varit tufft. 
Jag tror att vi båda haft stunder i våra liv där vi insett att vi gjort varandra olyckliga - inte genuint och hopplöst olyckliga men definitivt skadat varandra. Ordentligt.

-

Jag och min syster blev aldrig varandras förebilder - men vi har blivit inspirationer.

Saker som hänt min syster när motgångarna var som värst är nog kanske största anledningen till att jag vill kalla mig feminist idag. Saker som hänt mig också. Olika saker. Våra syner på oss själva - mindervärde, kroppskomplex, en ovilja att stå upp för det vi vet är rätt och en tendens att beskylla oss själva för fruktansvärda saker som hänt då det är samhället det är fel på. Vi borde ha tittat på varandra och försökt förstå att vi kanske var de enda som var rätt, där ett tag. 
Ett tag där så kan det nog vara svårt att förstå hur mycket vi älskade varandra - att vi älskade varandra överhuvudtaget. Vi möter fortfarande motgångar, ibland tar de nästan ihjäl oss och ibland är de inte värre än för någon annan... motgångarna sliter och river i oss, knuffar oss isär - men det får oss bara att hålla tag i varandra hårdare inför nästa smäll.

.

Folk har ifrågasatt att jag älskar min syster.
Jag tror att folk har ifrågasatt hur hon kan älska mig. 
.. men det här är en av de få saker i livet som jag är säker på att jag gör.

.

Ibland möter hon - eller vi - bakslag och får ta om nya steg - men vi är på väg åt rätt håll, vi älskar varandra och jag tror och hoppas att vi lämnat det värsta bakom oss. Det är mer och mer sällan vi finner varandra i våra värsta situationer, och jag tänker inte berätta vad det är men båda vi har varsin grej vi gärna hakar upp oss på, gör fast vi vet att vi mår dåligt av det...

Det händer mer sällan nu - och när det händer är vi mycket mer medvetna om det, mer mån om att låta den andre hjälpa oss när det går som värst.

.

Idag fyller min syster 20 år. 20 år av äventyr, frihet, krig, sorg, skratt, lycka och kärlek. 20 år - minus ett år och fyra månader - av stolthet från min sida. För genom tårarna och ilskan har jag alltid varit stolt då du har rest dig igen, älskade syster.

Jag älskar dig - och önskar dig allt vackert för du är det bästa som jag vet."

---

---

---

---

---

---